Efter en lång tid av studier så börjar jag äntligen se en av hållplatserna i tunneln. Det så kallade höstlovet. Efter en höst med mycket tankar över mitt liv och vad jag egentligen vill göra och vem jag egentligen vill vara, så tror jag att jag börjar hitta tillbaka till mig själv. 

För som vanligt så ger ju funderande faktiskt svar (för det mesta). Jag vet var jag står i mitt förhållande och framförallt, Han vet vart jag står! Jag har tagit tag i känslor som jag innan bara trängt bort och bestämt mig för att låta mig känna igen. För att ignorera hur man mår gör inte att man mår bättre. Men medaljens baksida har varit tydlig, för när man tillåter sig att känna, så upptäcker man att det finns saker som man inte vill känna. Känslor som inte gör livet lättare. Men, So What? Lite svinn får man väll räkna med?

Kort sagt, även ifall hösten varit pest så är det nu på bättringsvägen och jag hoppas att jag verkligen har tid med att vila upp mig så att jag kan komma tillbaka till vardagen med ny energi!   

Vad tycker ni om att fuska?

Jag tycker att det är dålig stil, samtidigt som jag kan förstå att folk gör det. Det är som en lärare till mig sa: "Kan man fuska som kommer man fuska, det fattar väll alla! Betygen är för viktiga för att inte tänka på att fuska".

Jag tycker verkligen att det hon sa var rätt, för när man går i gymnasiet så är det så enormt viktigt med betyg. För livet startar efter gymnasiet och vill man då bli t.ex läkare, arkitekt eller advokat så måste man ha in princip MVG ( eller A, som det nu heter) I alla ämnen. Då är det väll klart att folk fuskar ifall de kan det! Och vem har aldrig fuskat? 

Läste lite om religioner idag och ju mer man funderar och läser, desto konstigare känns det att tro på "inget". 

   Ändo har jag svårt att tro att det inte skulle finnas något större än oss. Samtidigt så känns det inte riktigt som att någon religion stämmer riktigt. Det är alltid något som gör att jag inte skulle vilja tro på just den religionen. Sen känns det alltid som att realisten i mig anser att allt som står i bibeln, koranen eller liknande skrifter bara är skrivna av en man som hade för mycket fritid.

   Samtidigt så tror jag att det finns en slags gud. Sen ifall det är den guden kristendomen har eller ifall det är Allah vet jag inte. Men då jag är konfirmerad så ligger väll ”gud” närmast hjärtat. För mig är dock gud mest något eller någon att luta sig emot när inget verkar fungera, som en sista utväg och ett sista försök.

   Det är också därför jag tror att jag kan förstå många att många av mina vänner är troende. De vet alla att vad de än gör så kommer alltid "gud" hjälpa en att lösa problemet.

   Just att vända sig till en högre makt eller Gud är något jag också har gjort när allt känts hopplöst, när jag hamnat i perioder i mitt liv när inget verkat fungera. Det är de gångerna jag har känt att det behövs en gud för att hålla hoppet uppe. Det är då jag försöker tro. 

"Tro, jag vill känna tro

jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro"

Tankarna snurrar i mitt huvud. När jag är själv så vet jag vad jag vill. Och denna gången så tror jag att jag måste följa mitt hjärta och lita på mina känslor.

Denna gången måste jag visa att jag väljer det jag tror på.    

Blir fortfarande lika chockad när jag hittar mejlet från min första riktiga kärlek. Min pojkvän när jag gick i sjuan. 

Mejlet är långt. Svaren också. Jag fick dem efter att han hade gjort slut. Han förklarar hur han såg på vårat förhållande. Som för att säga hur naiv jag var. 

Naiv som trodde på det. På det han kallade lögn. På det som lyfte mig till himlen för att sedan få mig att hamna djupare under jord än jag någonsin varit. Besöka nya platser. Platser som kallades depression och självhat. Han fick mig att tro att jag inte var något värt. 

Jag fick flera mejl en stund efter att han gjort slut. 

Ibland skrev han hur mycket han ångrade att han blev ihop med mig. Att han aldrig hade älskat mig utan bara "spelat med" för jag verkade lite ensam. Ibland skrev han hur mycket han saknade mig och att han var ledsen över allt han hade gjort. Hur skulle man tolka det? 

Jag tog åt mig. Trodde  helt enkelt att det var mitt fel att jag blivit dumpad. Och ju fler mejl som kom, desto mer fel hittade jag med mig själv och desto mindre älskad kände jag mig. Och jag förstår fortfarande inte hur man kan göra så mot någon som älskar en. Sure, han kanske inte kände som jag gjorde, men vad gjorde jag för att förtjäna det. För att få så mycket skit? 

Jag har alltid tänkt mycket på döden. Som liten var jag rädd för att mina föräldrar skulle somna då risken var att de inte vaknade upp. När sedan min pappa hamnade på sjukhus för ryggproblem när jag var 5 så var jag säker på att han skulle dö. Så varje kväll bad jag till gud.

"Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.

Vart jag mig i världen vänder, står jag i guds trygga händer.

Lyckan kommer lyckan går, gud förbliver fader vår. Amen. "

Jag ville inte att han skulle dö. Så sedan dess har jag försökt att komma på vad jag egentligen tror om döden. Kommer man till himlen? Föds man på nytt? Eller händer inget alls?

Jag vill så gärna att man ska komma till himlen - så att man kan träffa alla man älskar en gång till. Min farmor och Farfar, Mina hundar och katter, ja, till och med tuppen Melker och "hans" hönor skulle jag vilja träffa igen. För det hemska med döden är inte att det gör ont eller att viktiga tankar och funderingar från stora personer försvinner. Det är att människan eller vad som en dör lämnar ett tomrum som man aldrig kan fylla. Hur mycket man än försöker. För när man väll lärt känna någon så ger den minnen och platser som man kopplar ihop med den. Och jag kommer aldrig glömma vart jag var när min mamma ringde och berättade att min farmor hade dött. För jag visste att jag aldrig mer skulle sitta och fika med henne. Att jag aldrig mer skulle få krama henne. Men framförallt. Att jag aldrig mer skulle få träffa henne igen. Att jag aldrig mer skulle få träffa Min farmor.

Vad gör man när man börjar tvivla i ett förhållande?  När man inte längre bara gillar den man är tillsammans med? Min mamma säger alltid "När det är jobbigt i ett förhållande är det viktigt att man stänger undan känslor för andra och fortsätter att kämpa". Det hon säger stämmer. Men hur ska man göra ifall återupptäcker känslor man haft innan det nuvarande förhållandet ens var aktuellt? 

Jag älskar verkligen min pojkvän. Men det är jobbigt när man inser att man har känslor för en annan människa. Framförallt när man har känslor för någon som man träffar ofta och båda känner. För det enda sättet att verkligen stänga av känslor för någon är att slippa bli påmind om att personen finns. Om att han överhuvudtaget existerar. Men det går inte när man träffar den. Facebook hjälper ju inte heller till direkt. Visar ständigt hans uppdateringar och vad han gillar. Allt för att säga till mig att jag inte ska få komma undan så lätt. Att det inte riktigt är min tur att bli 100% lycklig. 

Det är precis som att så fort det går bra för en, så händer något som vänder upp och ner på allt. Ibland dör någon, och ibland blir man kär. Och det är bra att vara kär, och jag VILL vara kär. Det är bara det att jag vill vara kär i den som står vid min sida i vått och torrt. Även ifall han säkert också skulle göra det, så vet jag inte. För man vet inte fören man är i den situationen. 

Så frågan är: Är det värt att släppa sina känslor fria, för något som kanske (!) kan vara bättre än att stanna medden man vet alltid kommer finnas där för en? 

Många förlorar vänner. Själv har jag tappat många vänner under åren och den gamla raden "vänner består" betyder inte mycket för mig längre. Inte på grund av att de jag varit vänner med inte velat ha kontakt med mig, utan på grund av mig. 

Såklart så finns det många anledningar till varför man "förlorar" vänskapen. Men ofta så känns det för mig som att en vänskap hör ihop med en period i mitt livet och när ens vän då inte hänger med in i nästa period så blir det hela svårt att hantera. Ofta försöker jag vänta in, tänka "snart kommer hon ikapp". Men allt för ofta så gör dem inte det, de går istället in i någon slags fördjupning av den perioden jag precis lämnat. 

Men förlorar man än står tusen åter! Och det stämmer faktiskt. För samtidigt som man förlorar vänner så hittar man ju även nya som själva går igenom "din" fas i livet. Och det är då man återigen har en vän som precis förstår vad som händer i ditt liv! Det är då hoppets tänds för att ni ska bli "bästa vänner"