Blir fortfarande lika chockad när jag hittar mejlet från min första riktiga kärlek. Min pojkvän när jag gick i sjuan. 

Mejlet är långt. Svaren också. Jag fick dem efter att han hade gjort slut. Han förklarar hur han såg på vårat förhållande. Som för att säga hur naiv jag var. 

Naiv som trodde på det. På det han kallade lögn. På det som lyfte mig till himlen för att sedan få mig att hamna djupare under jord än jag någonsin varit. Besöka nya platser. Platser som kallades depression och självhat. Han fick mig att tro att jag inte var något värt. 

Jag fick flera mejl en stund efter att han gjort slut. 

Ibland skrev han hur mycket han ångrade att han blev ihop med mig. Att han aldrig hade älskat mig utan bara "spelat med" för jag verkade lite ensam. Ibland skrev han hur mycket han saknade mig och att han var ledsen över allt han hade gjort. Hur skulle man tolka det? 

Jag tog åt mig. Trodde  helt enkelt att det var mitt fel att jag blivit dumpad. Och ju fler mejl som kom, desto mer fel hittade jag med mig själv och desto mindre älskad kände jag mig. Och jag förstår fortfarande inte hur man kan göra så mot någon som älskar en. Sure, han kanske inte kände som jag gjorde, men vad gjorde jag för att förtjäna det. För att få så mycket skit? 

Jag har alltid tänkt mycket på döden. Som liten var jag rädd för att mina föräldrar skulle somna då risken var att de inte vaknade upp. När sedan min pappa hamnade på sjukhus för ryggproblem när jag var 5 så var jag säker på att han skulle dö. Så varje kväll bad jag till gud.

"Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.

Vart jag mig i världen vänder, står jag i guds trygga händer.

Lyckan kommer lyckan går, gud förbliver fader vår. Amen. "

Jag ville inte att han skulle dö. Så sedan dess har jag försökt att komma på vad jag egentligen tror om döden. Kommer man till himlen? Föds man på nytt? Eller händer inget alls?

Jag vill så gärna att man ska komma till himlen - så att man kan träffa alla man älskar en gång till. Min farmor och Farfar, Mina hundar och katter, ja, till och med tuppen Melker och "hans" hönor skulle jag vilja träffa igen. För det hemska med döden är inte att det gör ont eller att viktiga tankar och funderingar från stora personer försvinner. Det är att människan eller vad som en dör lämnar ett tomrum som man aldrig kan fylla. Hur mycket man än försöker. För när man väll lärt känna någon så ger den minnen och platser som man kopplar ihop med den. Och jag kommer aldrig glömma vart jag var när min mamma ringde och berättade att min farmor hade dött. För jag visste att jag aldrig mer skulle sitta och fika med henne. Att jag aldrig mer skulle få krama henne. Men framförallt. Att jag aldrig mer skulle få träffa henne igen. Att jag aldrig mer skulle få träffa Min farmor.