Läste lite om religioner idag och ju mer man funderar och läser, desto konstigare känns det att tro på "inget". 

   Ändo har jag svårt att tro att det inte skulle finnas något större än oss. Samtidigt så känns det inte riktigt som att någon religion stämmer riktigt. Det är alltid något som gör att jag inte skulle vilja tro på just den religionen. Sen känns det alltid som att realisten i mig anser att allt som står i bibeln, koranen eller liknande skrifter bara är skrivna av en man som hade för mycket fritid.

   Samtidigt så tror jag att det finns en slags gud. Sen ifall det är den guden kristendomen har eller ifall det är Allah vet jag inte. Men då jag är konfirmerad så ligger väll ”gud” närmast hjärtat. För mig är dock gud mest något eller någon att luta sig emot när inget verkar fungera, som en sista utväg och ett sista försök.

   Det är också därför jag tror att jag kan förstå många att många av mina vänner är troende. De vet alla att vad de än gör så kommer alltid "gud" hjälpa en att lösa problemet.

   Just att vända sig till en högre makt eller Gud är något jag också har gjort när allt känts hopplöst, när jag hamnat i perioder i mitt liv när inget verkat fungera. Det är de gångerna jag har känt att det behövs en gud för att hålla hoppet uppe. Det är då jag försöker tro. 

"Tro, jag vill känna tro

jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro"