Direktlänk till inlägg 10 oktober 2011
Jag har alltid tänkt mycket på döden. Som liten var jag rädd för att mina föräldrar skulle somna då risken var att de inte vaknade upp. När sedan min pappa hamnade på sjukhus för ryggproblem när jag var 5 så var jag säker på att han skulle dö. Så varje kväll bad jag till gud.
"Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder, står jag i guds trygga händer.
Lyckan kommer lyckan går, gud förbliver fader vår. Amen. "
Jag ville inte att han skulle dö. Så sedan dess har jag försökt att komma på vad jag egentligen tror om döden. Kommer man till himlen? Föds man på nytt? Eller händer inget alls?
Jag vill så gärna att man ska komma till himlen - så att man kan träffa alla man älskar en gång till. Min farmor och Farfar, Mina hundar och katter, ja, till och med tuppen Melker och "hans" hönor skulle jag vilja träffa igen. För det hemska med döden är inte att det gör ont eller att viktiga tankar och funderingar från stora personer försvinner. Det är att människan eller vad som en dör lämnar ett tomrum som man aldrig kan fylla. Hur mycket man än försöker. För när man väll lärt känna någon så ger den minnen och platser som man kopplar ihop med den. Och jag kommer aldrig glömma vart jag var när min mamma ringde och berättade att min farmor hade dött. För jag visste att jag aldrig mer skulle sitta och fika med henne. Att jag aldrig mer skulle få krama henne. Men framförallt. Att jag aldrig mer skulle få träffa henne igen. Att jag aldrig mer skulle få träffa Min farmor.