Vad gör man när man börjar tvivla i ett förhållande?  När man inte längre bara gillar den man är tillsammans med? Min mamma säger alltid "När det är jobbigt i ett förhållande är det viktigt att man stänger undan känslor för andra och fortsätter att kämpa". Det hon säger stämmer. Men hur ska man göra ifall återupptäcker känslor man haft innan det nuvarande förhållandet ens var aktuellt? 

Jag älskar verkligen min pojkvän. Men det är jobbigt när man inser att man har känslor för en annan människa. Framförallt när man har känslor för någon som man träffar ofta och båda känner. För det enda sättet att verkligen stänga av känslor för någon är att slippa bli påmind om att personen finns. Om att han överhuvudtaget existerar. Men det går inte när man träffar den. Facebook hjälper ju inte heller till direkt. Visar ständigt hans uppdateringar och vad han gillar. Allt för att säga till mig att jag inte ska få komma undan så lätt. Att det inte riktigt är min tur att bli 100% lycklig. 

Det är precis som att så fort det går bra för en, så händer något som vänder upp och ner på allt. Ibland dör någon, och ibland blir man kär. Och det är bra att vara kär, och jag VILL vara kär. Det är bara det att jag vill vara kär i den som står vid min sida i vått och torrt. Även ifall han säkert också skulle göra det, så vet jag inte. För man vet inte fören man är i den situationen. 

Så frågan är: Är det värt att släppa sina känslor fria, för något som kanske (!) kan vara bättre än att stanna medden man vet alltid kommer finnas där för en? 

Många förlorar vänner. Själv har jag tappat många vänner under åren och den gamla raden "vänner består" betyder inte mycket för mig längre. Inte på grund av att de jag varit vänner med inte velat ha kontakt med mig, utan på grund av mig. 

Såklart så finns det många anledningar till varför man "förlorar" vänskapen. Men ofta så känns det för mig som att en vänskap hör ihop med en period i mitt livet och när ens vän då inte hänger med in i nästa period så blir det hela svårt att hantera. Ofta försöker jag vänta in, tänka "snart kommer hon ikapp". Men allt för ofta så gör dem inte det, de går istället in i någon slags fördjupning av den perioden jag precis lämnat. 

Men förlorar man än står tusen åter! Och det stämmer faktiskt. För samtidigt som man förlorar vänner så hittar man ju även nya som själva går igenom "din" fas i livet. Och det är då man återigen har en vän som precis förstår vad som händer i ditt liv! Det är då hoppets tänds för att ni ska bli "bästa vänner"

Ifall någon undrar varför jag har lösenordsskyddade inlägg så är det för att dessa är väldigt privata. De är nämligen tidsinställda inlägg till en kille som jag skrev till honom då jag skulle vara borta 3 veckor. 

Hur gör man, när den stadiga grunden man stått på i ett och ett halvt år, plötsligt börjar skaka. Jag vet inte hur livet ska fortsätta normalt, för normen är inte att vara själv. Den är att vara med honom. Men vad ska man göra? Ska man rädda sig själv eller ett förhållande? Är det värt risken att själv gå under? 

För många frågor och alldeles för få svar. Det gör det inte lättare då man skulle behöva någon som kommer och säger "Lämna honom" eller "kämpa lite längre". Men samtidigt som hela mitt hjärta skriker för att kämpa längre så vet jag att vi har kämpat länge, utan stora framsteg. Därför måste jag ha någon utifrån som säger "kämpa" för att jag inte ska ge upp, för innerst inne, vem vill lämna den man älskar, den man vill bli gammal med?

"Flames to dust

Lovers to friends

Why do al good things come to an end"